Aktiva karaktärer i Fana13

Status: Lever

Rang: Veteran 

Spelas av Niklas Nyrell

 

Bakgrund – livet före / hemvist

Phillippe kommer från Minot, en liten by öster om Toulonne. Redan under värnplikten märktes hans talang för krigets konst och taktik. När kriget bröt ut och fana 13 formades, begav han sig över havet med stolthet och ett brinnande hjärta.

Krigskarriär – Fanan

I Jorgalien gick allt till en början bra. Phillippe visade sig vara ett kompetent befäl som brydde sig om sina gardister. Tillsammans med adjutant Noelle ledde han fanan genom framgång efter framgång, och stoltheten över hans gardister växte för varje seger.

Fram till den där förbannade kullen.

Livet som straffgardist

Straff-fanan har tärt på Phillippe. De ständigt höga förlusterna och de nästan omöjliga uppdragen gör det svårt att hålla modet uppe. Där han tidigare strikt följde reglementen, håller han nu fast vid dem bara för att staben och saliterna ska ha något att mäta honom emot.

Särskilt efter Noelles död, när adjutanten inte längre var en gammal kamrat utan ett “morallejon” tilldelat dem, kände Phillippe sig mer ensam än någonsin.

Han ser med visst förakt på de nyanlända straffgardisterna, de som med all rätt befinner sig här, till skillnad från veteranerna. Samtidigt har tillgången till tjuvar och smugglare blivit en oväntad styrka. Phillippe ser till att gardisterna får materiel som bandage och ransoner – och tvekar inte att ordna andra substanser för att de ska kunna fortsätta fungera.

Mitt i kaoset och förlusten har Phillippe hittat ett sätt att hålla fanan levande, även om priset är högt.

 

Status: Lever

Rang: Veteran 

Spelas av Björn Ekberg

 

Bakgrund

Travis växte upp i bergsbyn Alup i södra Cordovien, där arbete och plikt styrde livet. Jordbruk och förädling av frukt, tobak och alkohol formade vardagen. De flesta återvände hem efter värnplikten. Travis gjorde det inte. Tjänsten i Falkgardet tände en glöd som gjorde ett liv på landsbygden omöjligt.

Krigskarriär

Inför invasionen av Jorgalien följde Travis sin äldre kusin Leon Brell de Alup till Falkfanan 213 och skeppades över i första vågen. Han visade sig snabbt vara lojal, taktisk och plikttrogen – en naturlig ledare.

Krigets brutalitet mot fiendesoldater rubbade honom inte, men rapporter om gasattacker mot civila gjorde det. När barn och gamla drabbades sprack hans blinda tro på fanan och på Cordovien.

Livet som straffgardist

Travis hatar sitt nya liv: Salens förräderi, utanförskapet och att ständigt utnyttjas. En gång var han stoisk och pålitlig; nu lever han i vrede och sorg. Varje stupad kamrat har lämnat honom mer tom.

Sömnlöshet och mardrömmar har drivit honom till våld, brännvin, uklvört och slagsmål. Endast i krigets kaos känner han sig hel.

Rykte & inställning

Hård, våldsdriven och lättretlig. Behandlar ersättare med kyla.
Vill inte bli tilltalad med namn – endast grad

 

 

 

 

 

Status: lever 

Rang: Veteran 

Spelas av Emil Käld

 

Bakgrund – livet före / hemvist

Livet i Alup präglas av arbete och plikten till gården. Jaques följde sin storebror Leon med stor beundran och tävlade ofta med kusiner och vänner i allt som gick att tävla i. Många i Alup kunde varken läsa eller skriva, men Jaques lärde sig tidigt – han ville kunna läsa breven som Leon skickade när han senare mönstrades ut i kriget.

Redan som barn var Jaques omtyckt och vänlig till sin natur. Samtidigt bar han en stark önskan att vara lika modig som sin bror. Den rollen lyckades han dock aldrig fullt ut fylla.

Krigskarriär – Fanan

När Leon satte samman sin rote var Jaques inte hans första val, men han fick ändå en självklar plats som sjukvårdssoldat. Leon visste troligen att Jaques behövde vara nära honom.

Kriget visade sig vara långt ifrån så ädelt som breven hade låtit påskina. Kamrater stupade, ibland i stora antal. Till en början blev Jaques känslomässigt avstängd, men med Leons hjälp fann han långsamt tillbaka till sina känslor – och till sitt mod.

Med tiden blev Jaques en duglig soldat. Han visste vad som krävdes för att hålla både sig själv och sina rotekamrater vid liv, i strid såväl som i läger.

Livet som straffgardist

Efter tiden i fångläger bröts Jaques ner fullständigt. Han slutade svara på tilltal, slutade äta på egen hand och upphörde i praktiken att fungera. Endast genom sina befäls och kamraters omsorg överlevde han denna period.

Så småningom började han återhämta sig. Mycket tack vare ”det kära lejonet” som ännu en gång vägledde honom tillbaka på benen, men också genom stödet från rotemästaren i rote 1 och fänriken i fana 13.

Idag fungerar Jaques åter någorlunda. Han är inte längre helt bruten – även om sprickorna fortfarande finns kvar.

Status: Lever

Rang: Veteran 

Spelas av Robin landal

 

Bakgrund

Alup, 290-talet

Åkern av vete sträckte ut sig framför honom och böljade i vinden. Han var först upp den morgonen, ivrig att bevisa sig lika duglig som sina storasyskon och kusiner. Han höjde lien på helt fel sätt, stod i helt fel position och svepte den genom luften på helt fel vis – genom en bunt vetestrån och rakt in i sitt eget ben.

”Faucher” betyder lie, och det var vad han kallades från den dagen. Inte för att han var klumpig, utan för att han var ett mellanbarn – för alltid dömd att behöva bevisa sig.

Arbetet gav honom ändå ett slags ro. Den ordning som gårdslivet krävde stod i stark kontrast till kaoset i hans huvud. Han började älska optimering: att hitta alla tänkbara och otänkbara sätt att maximera resultatet av sitt slit. Timme efter timme kunde han grubbla över hur arbetet kunde ha gjorts bättre, för att sedan pröva sina idéer nästa dag.
Om det faktiskt gjorde någon skillnad var det ingen som någonsin märkte.

Barndomen var annars helt okej. Denis fick tidigt rykte om sig som byns rackarunge – ständigt påkommen med bus mot både vuxna och jämnåriga: fällor, stölder, djävulskap vid helt fel tillfällen. Han blev tidigt tillsammans med Edelinne, en likasinnad flicka från en grannby som han besökte så ofta han kunde.

När värnplikten kallade var han föga intresserad. Han gjorde det för att man måste, som de flesta. Att Edelinne skulle rycka in samtidigt, och till samma plats, gjorde det uthärdligt.

Efter tjänstgöringen återvände de hem med bara en sak i sikte: bröllop. Och barn. Många barn.

Men åren gick. Det blev inga barn. Bara nästan.
Edelinne dog i barnsäng, tillsammans med det som skulle blivit deras första barn.

En röta av bitterhet och sorg slog rot i hans bröst. Denis arbetade för att slippa känna, och för att orka arbeta började han dricka och röka. Förfallet drog honom långsamt ned i dyn.

Räddningen – eller vad man nu ska kalla det – kom när kusinen Travis drog upp honom ur diket och tog med honom till kriget, till Falkfana 213.

Smeknamnet Faucher fick snart en ny innebörd. Bitterheten gjorde honom elak, och dräpande kommentarer delades ut utan hänsyn till rang. Han brydde sig inte.
Hata mig om ni vill. Ni kan ändå inte hata mig mer än jag hatar världen.

Den enda anledningen att han fick stanna var familjebanden – och att andra trots allt förstod hans bitterhet. Hans uppfinningsrikedom visade sig dessutom vara användbar i fält, och märkligt nog slogs han rätt bra när han var full. Arbetet blev gjort.

Livet som straffgardist

Denis har försökt hitta hopp. Ibland har det funnits där, flyktigt. För det mesta upplever han dock att livet inte längre har någon mening.

Han bryr sig inte om han gör fel.
Inte om människor dör.
Inte om hans egen hälsa.
Inte om andra hatar honom.

Han har försökt ta sitt liv flera gånger och misslyckats. Alla vet det. Han har talat med ormar, Saliter, andra gardister – till och med knektar när han satt fängslad hos Gillet. Ingen har lyckats så ens ett frö av livsvilja i honom.

Varför han fortsätter vet han inte. Varför han inte lyckats dö på ett tillfredsställande sätt förbryllar honom.
Vill han egentligen inte dö? Är det det som håller honom kvar?

En sak vet han i alla fall:
Ingen annan ska ta hans liv.
Det måste han göra själv.

Status: Lever

Rang: Ersättare

Spelas av Maja

 

Bakgrund:

Elodie kommer från byn Vars i norra Cordovien. Vars är känt för sitt timmer och Salen har en hög närvaro. Hon såg upp till sina syskon som redan tagit värvning och växte upp med breven de skickade från fronten. Efter sin värnplikt som falkgardist for hon över havet, fast besluten om att gå i sina syskons fotspår.

 

Krigskarriär:

Slagfältets grymma verklighet var dock något helt annat än vad breven hade beskrivit. Blodet, lukten och skriken från döende brände sig snabbt fast i sinnet. Det är bandet till kamraterna som håller henne i schack. Men lite gör vänskap mot en dålig plan, gasmoln och knektarnas kulor. Tvivlet på ordningen och systemet växer när oklara ordrar och förvirring leder till allt mer poänglös död. Tillslut når det en gräns och hon ryter ifrån. Fänrikens plan är idiotisk! Hur kan han inte se det!? Elodie blir dömd för ordervägran och slängd i straffana.

 

Straffanan:

Ett år efter att hamnat i straffanan har skadorna och värken efter fronten tagit sin rätt. Ulvörten lidrar, håller henne på fötter, men livet i straffanan är hårt och oförlåtande. Hon känner hur veteranerna inte litar på henne, hur vissa av dem bara väntar på att hon ska dö som alla andra ersättare som passerar genom fanan.

 

Elodie är arg. Hon hatar systemet som vände henne ryggen samtidigt som hon saknar samhörigheten i Cordovien.

 

Elodie söker tillhörighet i fana 13. För hon tror inte längre att det finns ett sätt att komma hem. Det spelar ingen roll hur god cordov en straffgardist försöker vara. En straffgardist kommer aldrig få återförenas med landsjälen.

 

"Vi har bara varandra. Det finns ingen där ute som har din rygg" Det var lansförens ord när Elodie anlände i Askan, ord hon inte ville tro på. Men i straffanan är det sant. Salen förlåter inte..

Status: Lever

Rang: Veteran 

Spelas av David Berggren

Status: Lever

Rang: Veteran

Spelas av Zach

Bakgrund – Lyon

Status: Lever

Rang: Veteran

Spelas av Simon

 

 

Bakgrund – livet före / hemvist

Jean‑Paul kommer från utkanten av Toulonne, Cordoviens huvudstad. I familjens fotspår driver han värdshuset Tre Svanar, där han gjort sig ett gott namn genom sitt goda humör och sin vilja att hjälpa till. En hyvens karl, som grannarna ofta sa.

Kriget har alltid känts avlägset. Skulle fosterlandet kalla, ja – då skulle han slåss utan tvekan. Men åren gick, och Jean‑Paul blev kvar. Han blev far till sex barn, levde ett gott liv, och i ärlighetens namn var det ganska skönt att få stanna hemma i tillvaron han trivdes så väl i.

Så kom kallelsen.
Fana 13.

Krigskarriär – Fanan

Jean‑Paul mönstrades som skyttefalk, trots att han saknade all verklig fälterfarenhet. Hans första möte med kriget blev också hans första uppdrag med fana 13.

Det slutade i katastrof. Uppdraget misslyckades fullständigt och övergick i ren slakt. De som inte stupade togs till fånga av Gillet. Jean‑Paul och en handfull andra lyckades fly – bara för att, väl tillbaka, dömas för desertering.

Kriget smakade bittert.

Livet som straffgardist

I straff-fanans linda saknades tillräckligt många skyttefalkar för att bilda fungerande rotar. Jean‑Paul förflyttades därför snabbt till värnfalk. Bland krut, rök och kaos fann han något oväntat: en ny familj. Och till sin egen förvåning trivdes han med sina nya uppgifter.

Trots misären bär han fortfarande sitt goda humör. Han klamrar sig fast vid övertygelsen att om han bara gör sin plikt, dag efter dag, så kommer han en dag att förlåtas. Återvända till de reguljära styrkorna. Återvända hem. Till värdshuset. Till barnen.

Det är en naiv förhoppning – men den håller honom vid förståndet.
Snart.
När som helst nu.
Salen förlåter.

Brott

Hoppet om förlåtelse har långsamt förvandlats till något annat. En manisk besatthet. För att påskynda processen har Jean‑Paul tagit sig allt större friheter:

Fältavrättning – för Cordovien.
Lemlästning av krigsfångar – för Cordovien.
Att skära halsen av en cordov som talade illa om Salen, gömma bevisen, sänka kroppen i älven och ange honom till Ormgardet för desertering – för Cordovien.

Allt i fosterlandets namn.

Status: Lever

Rang: Veteran 

Spelas av 

Bakgrund

Martine härstammar från en obemärkt by i närheten av Askhamn. Där finns hennes två barn, Yvette och Bernice, som hon lämnade bakom sig när hon tidigt anmälde sig som frivillig. Hon deltog i striderna i Jorgala redan år 317.

Nu har hon tjänstgjort i närmare tjugo år. Cordovien, släktingar och vänner har bleknat till avlägsna minnen. Hon har varit skyttefalk, värnfalk och sjukvårdsgardist – utan utmärkelser, utan att sticka ut. Det som särskiljer henne från andra är just detta: hon märks knappt.

Tvivel

Krigets meningslöshet, lögnerna, angreppen mot civila och övergrepp från både Saliter och befäl har fått henne att tvivla på Cordovien. Inte för att hon gör motstånd öppet – hon har inget inflytande, och alternativen är få. Istället motarbetar hon systemet i det lilla: genom tysta, subversiva handlingar och hjälpsamhet som inte skulle ses med blida ögon.

Livet i straff-fanan

När Fana 13 tillfångatogs och senare lyckades fly var Martine inte med. Dagen innan hade hon beordrats att förstärka sjukvårdsgruppen under en transport. När fanan försvann och sjukhusets underbemanning blev akut blev hon kvar.

Man kunde tro att hennes oskuld var uppenbar. Ändå, genom byråkratiskt slarv eller ren tjurskallighet från Salitatets sida, hamnade hon i samma straff-fana som de andra.

Personlighet

Martine är lätt att ha att göra med, men inte gränslös. Pressar man henne för långt kan ilskan blixtra till. Hon har sett och upplevt det mesta, och få saker chockerar henne längre.

Det gör henne till många gardisters självklara samtalspartner. Hon lyssnar. Ibland ger hon råd, om hon har något att erbjuda. Hon behåller hemligheter.